Fula Fingrar

Tom Bank | home

Fula Fingrar

VI HITTADE ERA FINGERAVTRYCK

på nio båten i Halmstad, sköt Kommissarien plötsligt in.

- Va ? Det är rena lögnen för vi putsade varenda plätt i över en timma....

Så föll även han i en fälla, som vid kallt påseende kan verka grov - men efter 12 timmars pressande förhör är inte alltid balansen så perfekt!

-För resten har vi Charlie i en cell i Gränna, fortsatte Kommissarien, som älskade deckare.

-Nä nu går skam på torra land i Charlie har aldrig varit längre norrut än den här förbannade hålan, Jonköping eller va ni. nu kallar den...

Sakta men säkert kröp den ena detaljen fram efter den andra. Charlie var den ende i bandet som talade svenska, om än dåligt, och hans roll var att under en hel vecka mullvada kring bankkontoret, att göra en skiss av kassavalvet, att lokalisera alarmsignalerna och ta avtryck av alla de lås som måste öppnas, och det var på denna punkt som “Louison” tar hand om operationerna. Han var expert på “ besvärliga inbrott”, han hade näsa för “vakande ögon”, han hade hyperkänsliga fingertoppar, han hade rutin !

-Men varför tog Juan hela bytet, när ni var fyra att dela ?

-Vilken djävla Juan ? Nä, spanjoren är inte mer spanjor än jag! Och var pengarna är, ja den saken får ni sannerligen själva ta reda på, för ja har inte mer än va ni lämnat i min plånbok, inte ens en tusenlapp! D'ä inte ja som är snut ... men ja slår vad om att.. den stora klimpen hittar ni aldrig.

En man av fyra var alltså i polisens händer. Men hela undersökningen hade kommit i dödläge. Mycket talade för att ”Juan”, tydligen hjärnan i jänget, förutsett polisens alla åtgärder och redan befann sig i sitt hemlandet.

så varför inte koppla in den duktiga franska kåren ?

Sagt som gjort. Två man for genast till hotellet i Lacanau Plage, där man ännu förvarade gästboken. “Juan di Benito” bankman från Biarritz, 221 avenue Carnot” Tyvärr slutade denna avenue redan på nummer 69”! Kunden hade betalt med bankcheck, “ men det är min frus konto”, och mycket riktigt, checken var i sin ordning, kontot också men på “ Madame Julie di Benito”. Än en gång rena rutinen - från fasta hållpunkter få fast missdådarna! Madame di Benito fanns i telefonkatalogen, och det visade sig, att hon bodde i en flott villa i ett: förnämligt kvarter.

Hon var långt ifrån okänd i polisens högkvarter, där man antecknat ”värdinna för ensamma förmögna gäster från finansvärlden”. Så långt intet ont. Civilklädda poliser med legalt tillstånd till husrannsakan gick igenom villans alla eleganta rum, ett par man sökte runt i trädgården och i garaget men allt såg ut att vara i sin ordning. Fru Julie förnekade inte, att hon möjligen kunde ha haft som gäst den man, som poliserna frågade efter, men hon hade inte något minne av att hon skulle ha betalat med check en hotellräkning från Lacanau.

Franska polisen uppträdde mycket artigt, och man bad endast Madame di Benito att klockan 16 komma till Poliskontoret “ för att skriva på ett protokoll”.

Under tiden finkammade en expert hennes affärer, och omsättningen var tydligen mycket oregelbunden på ett checkkonto, som mest matats med insättningar i form av kontanter. Hon hade också ett kassafack i eget namn men i övrigt ingenting att nämna.

När protokollet var uppläst och signerat, bad kommissarien om tillstånd att i hennes närvaro få öppna hennes kassafack, men då satte hon sig bestämt emot !

- Om jag har ett fack, så är det rent privat, och jag ser inte med vilken rätt Polisen skulle titta på mitt privat liv - såvida ni inte anser mig som arresterad och i så fall vill jag ha min advokat här ! Vad skall en av mina äldsta gäster säja om han märker, att ...

Där blev det stopp.

-Förlåt, men har något annan tillgång till facket ?

Moltyst.

Ja, då ser jag ingen annan möjlighet än att behålla er, Madame di Benito, hos oss i väntan på den fortsatte utredningen.., såvida inte ni väljer att öppna kassafacket i vår närvaro.

Tyst som i graven en lång stund, och så kom explosionen:

Jag är ju bara en ensam kvinna och då är det lätt leka macho. Jag har ett kassafack, den saken bestrider jag inte, men vem kan bevisa, att det som är inuti är mitt ? Har jag inte rätt att älska en karl över allt annat i denna värld ?

Han borde ju stå här vid min sida och försvara mej... för ja har då inte gjort något ont, även om jag kanske hjälpt en och annan kåt karl att få en väninna för en natt...

Kommissarien fortsatte i blid stämma :

- Men vi kunde kanske be den mannen komma hit och hjälpa oss alla att reda ut den här härvan, för det gör mej faktiskt ont att plåga er, Madame di Benito med en massa pinsamma frågor... Vad var det han hette nu igen ?

- Jean, Jean Barandole... och han bor för det mesta på sin motorbåt som alltid ligger i Norra hamnen. ..Snälla kommissarien, Jean kommer att mörda mej för att jag pratat bredvid mun, ja som svurit vid vår kärlek att aldrig tala om för NÅGON hans rätta namn.., men ja står inte ut längre... d'ä inte rätt att ensam bära en så'n börda eller hur ?

Medan kommissarien i sin bil tog Madame di Benito till Banken, gav sig två av hans civila poliser iväg till Norra Hamnen.

På Banken var direktören själv och följde de två till “valvet”, och med de två nycklarna öppnades facket och tillsammans gjorde de en lista av vad som fanns där: två bankböcker, tre gamla skattsedlar, en bunt rosafärgade brev, ett etui med ett pärlhalsband -och- så två stora bruna kuvert.

- Nej nej, dom där bruna kuverten får ingen annan än Jean öppna, det har han bestämt sagt ifrån. INGEN ANNAN ! Dom är inte mina... Jean bad mej lägga in dom för ett par dar se'n och han sa' bara “ dä där är rena dynamiten...”.

Bankdirektören lät kalla ner bankens advokat, och denne gjorde genast i ordning ett protokoll, varpå han försiktigt öppnade det första tjocka kuvertet. Massor av utländska sedlar, advokaten sade “ de är svenska”, och så räknade man tillsammans de båda kuverten, för även det andra var fyllt av kronsedlar.

Kors i alla mina dar - här verkar vara 354.000 svenska kronor ! Inte underligt svenska polisen var så ivriga !

Protokollet var klart på två minuter och undertecknades av samtliga, varpå allt som varit i facket plockades in igen under kontroll, varpå facket förseglades av såväl polis som bank.

Kommissariens hjärta hade veknat under Julies tåreflöde. Han gav diskret order om att hennes telefon skulle sättas på avlyssning, varpå han lämnade av henne framför villan , samtidigt som han bad henne hålla sig absolut stilla och under inga omständigheter avlägsna sig “ så mycket mer som vi har två civilklädda poliser som håller ett vakande öga på huset...”.

På poliskontoret väntade en mycket välklädd herre med en cigarr i munnen och en travtidning i handen.

- Se god dag, Kommissarien, var det verkligen nödvändig skicka ner två man för att bjuda in mej på en artighetsvisit... för jag förmodar att det gäller en formalitet kring min motorbåt ?

Herrarna skakade hand, och så gick de in på tjänsterummet, där en sekreterare redan satt beredd. Besökaren spelade ”HÖGST FÖRVÅNAD” men slog sig ned med en artig fråga, om rökning var tillåten. Kommissarien gick rakt på sak:

Namn, ålder, adress, ID-papper ?

- Men ... jag trodde det rörde sig om en formell visit men det ska' kanske vara så numera. Alltså, mitt namn är Jean Pierre Barandole, mäklare 33 år, just nu bosatt på min lilla motorkryssare som ligger på ankarplats 391 i Norra Hamnen. Frånskild se'n flera år tillbaka. Mina papper är på båten, och jag känner ännu inte många människor här i sta'n. Räcker det?

-Det räcker .. till en början, men jag ville gärna ha ID-papperen också. Säj bara var de är, så ska jag skicka ett. bud att hämta dem !

- Nej, vänta litet, jag tror jag har körkortet på mej, jo här är det ! Kommissarien tittade noggrant på kortet, som var utställt i Toulon.

- Ja, så var det där turistresan upp till Sverige ?

- Vilken resa ? Jag har Inte rört på mej... jo, jag var över i Marseille och Toulon för en helt privat affär, som min första fru hade ställt till med... Jag är lycklig med min båt och det är nu mitt liv...

- Men vad säger Madame di Benito om det ?

”Tyst en stund. “ Jaså, Kommissarien har rotat ända in i mitt hemliga privatliv ! Jag trodde naivt nog att Polisen hade andra uppgifter i vårt tjuv och rackarsamhälle än att kolla om en frånskild fru dricker en kopp thé med en frånskild man ? Madame di Benito har gått igenom svåra prövningar därför att hon är för snäll och godhjärtad, och jag har inte alltid så lycklig heller så vi tröstar varandra och trivs med det. Och det har sannerligen Inte Polisen med att göra !

Kommissarien såg fundersam ut: :

- Om jag inte misstar mig, så är Madame di Benito en ganska förmögen dam, för hon har ju en flott villa i vårt bästa kvarter.., och så lär hon ha en hel del på banken också... eller hur ?

- Villan ? Ja, det är väl det enda som hon fått efter sin man... och vad hon har på banken har jag inte en aning om, för vi har alltid hållit våra affärer väl skilda åt.

- Men... Monsieur Barandole, hon var väl med er uppe i Lacanau förra sommaren...

- Lacanau... Lacanau ... dä säjer mej nåt .. men vad ? Låt mej fundera ett slag ... Lacanau, var det inte där jag fick motorstopp en gång när jag skulle in till Bordeaux Lao ... jo, nu minns jag, jag fick vänta i två dar på en reservplugg, och som tur var fick jag ett trevligt rum på ett gott hotell där.., tänk att man kan glömma sådana där små episoder ?

- Men på hotellet träffade ni väl många sommargäster ?

- Nja, dä minns jag inte så noga.., jo, där var två flickor från Finland eller var det Island, snygga flickor om jag minns rätt, och den ena ville absolut hårdflirta med mej för hon sa att hon hade aldrig varit med en fransman men att. hon hade läst att vi kunde älska som ingen annan och u den stilen.., och ja, ja har aldrig varit motståndare till fransk propaganda så om inte den andra flickan varit klistrad på oss så kanske