Tom Bank | home
Tom Bank | TOM BANK | Förord | Semester lust | Det kändes tomt | Bank Revision | Besök vid Banken | Vem är Vem ? | Var är Han ? | Elena | Försvunnen | Död | Fula Fingrar | Polisen | Förhör | Bröllop
Semester lust
De satt och småpratade vid det goda lunchbordet på Ribbagården i Gränna. Margot Strix var kamrer på Kommersbanken i Virstad, hennes väninna Elena Stark var adjunkt i franska och engelska vid Braheskolan, båda ogifta och utan någon officiell fästman eller ens boyfriend. Båda längtade bort från den småländska atmosfären och alldeles särskilt denna gråa vinter utan snö, utan sol, dagar då allt kändes ruggigt och otrivsamt.
Plötsligt säger Margot:
Minns du de där journalbilderna vi såg på TV för några veckor se'n ? Det var franska Atlantkusten, och ordet Mimizan ristade in sig i mitt minne, tänk bara de blågröna böljorna, plagen som verkade milslång, ja vi fick väl lyssna på syrsornas musik i tallskogen, tänk vilket sommar paradis ! Vore det inte något för oss ett par veckor i juli, eller vad tror du, Elena ?
Du har alltid så exotiska idéer, Margot, och jag tycker vi hade det underbart uppe i Fiskebäckskil förra sommaren, även om det kunde ha varit varmare både i luften och i vattnet.
Jo visst…, men jag minns också de där klibbiga maneterna som brände mej på låren, när jag hoppade i från bryggan! Nej, tycker du inte att det skulle vara underbart att bara sola sej och så glida ner i Atlantens varma vatten och gunga där på dyningarna ?
Innan de skildes åt, hade Elena som alltid var pigg på att skriva brev, åtagit sig att skaffa in prospekt och priser från olika håll nere i sydvästra Frankrike och även från Vålådalen som kontrast, hade hon sagt.
Några veckor senare träffades de på Konditori Vättersol, och då hade de ett par intressanta timmar med att läsa varenda rad i prospekten, som alla lovade allt vad man kan drömma om för en solig semester. Dyrast var det svenska alternativet, och även om de tjusiga stigarna i vildmarken hade sin dragning, så var båda flickorna bortskämda med de underbara vandringarna upp på Grännaberget, utsikten från Torsten Tegnérs Torn och alla de andra vackra skogspartierna fram mot Bunnsjöarna. Men minnet av den solfattiga svenska sommaren året innan och kanske också maneterna i Bohusläns skärgård gjorde, att valet föll på Lacanau Plage, en badort några mil väster om Bordeaux.
Men du är väl med på att vi tar inte helpension denna gång, sade Margot, som alltid var nyfiken på omgivningarna.
Elena letade rätt på ett till synes snyggt litet hotell, knappt 100 meter från den väldiga plagen, och så småningom kunde hon telexa beställning på ett dubbelrum med två sängar och badrum med halvpension,
Resan var inte något problem. Buss från Gränna, tåg från Nässjö, flyg SAS Köpenhamn till Paris, Air Inter till Bordeaux, där de hyrde en liten Renault ”för att verkligen se oss omkring och inte bara bli sönderbrända av solen”. Allt klaffade, hotellet visade sig vara väl valt, och de båda unga svenska flickorna kände sig som i sjunde himlen, en känsla som dröjde kvar under flera dar. Lacanau Plage är en idyll i juli - men knappast i franska semestermånaden augusti! - och Oceanen var precis lagom varm för att man skulle kunna simma i timmar. Oceanen - ja där nere säger man inte Atlanten, det fick flickorna lära sig första dagen “ för annars tar dom er för utlänningar...”.
På kvällen efter en mycket riklig måltid med en flaska lätt Bordeaux som hjälp tog sig Margot och Elena en promenad längs hamnen, där det dygnet om var folk i farten. På ett ställe stoppades flickorna av en kraftig “sjöbjörn” som lockade dem med en månskenstur i sin fiskebåt “ och det kostar inte mer än 50 francs för vackra flickor som ni...”, men Elena förklarade, att de skulle fundera på förslaget “ men en annan dag”. De berättade på hotellet om den lilla episoden, men de andra gästerna avrådde på det allvarligaste.
”Ni måste vara försiktiga, för alla är inte Guds bästa barn !” Tänk bara på vad som hände på Korsika för ett par år se'n, då två holländska flickor for ut med en hummerfiskare. Båten kom tillbaka - men inte turisterna, och fiskarens hela familj på något hundratal människor svor på att Renzo aldrig tagit turister på någon båtfärd och att Renzo sovit hela natten hos en kusin och att flickorna säkerligen rest hem för alla kläder och alla spår var försvunna.., ända tills att en tysk turist råkade berätta för en “främmande” polis från fastlandet” att han just den kvällen råkat bli vittne till Renzos avfärd med två flickor och en cykel(!) i en fiskebåt. Det var just cykeln som gjorde att han kom ihåg episoden! Nåja, ETT enda vittne emot hela familjen räckte inte långt, men polisen hade dock ögonen på Renzo och satte fast honom några veckor senare för en bagatell. Och i fängelset i Marseille kröp så småningom hela sanningen fram - Renzo hade våldtagit båda flickorna och se'n slängt dem i Medelhavet, där de enstaka hajarna aldrig säger “nej” till färskt kött! Så var försiktiga, ni flickor !
Dagen därpå kom det en ny gäst på hotellet, en mörkhyad, svarthårig man, till synes i 30års åldern. Han presenterade sig, mycket artigt, för de andra gästerna, som Juan di Benito, bankman från Biarritz, på solo semester just innan en konferens i Sigtuna över ”Valutavariationer och Krediter”. Båda flickorna blev genast mycket intresserade, så mycket mer som mannen var snygg och uttryckte sig väl.
Efter en stunds allmänt turistprat avbröt di Benito med:
Förlåt, jag hörde av vår eleganta värdinna att man måste vara försiktig, innan man ger sig ut på kvällsturer i båt, men jag minns från ett tidigare besök i trakten, att på sjön Lacanau inte långt härifrån brukar man kunna göra sight-seeing från en liten ångbåt, och jag tänkte pröva den turen, fast jag har inte kommit hit i min bil så ?
Margot tittade i smyg på Elena, som nickade, och så kom de överens om att alla tre med Margot vid ratten, bila över till Lacanau och ”leka turister på sjön”. Den lilla byn blomstrar under 6 av årets månader, då Franska Friidrottsförbundet låtit bygga ett “läger” för kurser, som även andra förbund får utnyttja. Det har blivit en sorts campingby kring en stor byggnad för konferenser och måltider, allt i en underbar tallskog och tätt inpå insjön Lacanau.
Mycket riktigt, det gick rundturer varannan timma, och snart var de tre som en enda familj. De kallade varandra vid förnamn, de spanade efter märkliga fåglar på stränderna, Juan upptäckte t.o.m. en liten stam vildsvin, tydligen vana vid turisterna ute på sjön. Solen brände, och efter halvannan timmas sakta gud var man tillbaka till bryggan, där Juan bjöd på en iskyld Pastis. De vandrade igenom “Sportens Centrum”, mycket väl organiserat, precis som ungdomarna nu vill ha ett läger.
På kvällen frågade Elena om inte Juan ville dela deras bord “för det ser så trist ut med en person helt ensam i en matsal...”.
Men redan nästa dag kom Juan med jobsposten “Dom ringer mej från Banken att. jag måste vara i Sigtuna nästa vecka men först har vi en massa papper att klara av på HK... så jag måste - hur tråkigt det än känns för mej - ta första bussen till Bordeaux i morron bittida... men vi har hela kvällen på oss.. innan vi säjer adjö ...“
Flickorna såg ut som om de sålt smöret och tappat pengarna ! Båda hade fäst sig vid den mörkhyade Juan. VEM av dem kände sig som “gynnad part” ? Men de hade en sista glad middag tillsammans, Juan hade ordnat med en flaska MARGAUX till osten, vilket Margot innerst inne fattade som en personlig gest, och efteråt vandrade de tre längs hamnen och tyckte att “ det var bra synd att skiljas...”, så Juan lovade, att om hans bank kunde finna en förevändning i februari, så skulle han varsko dem minst en vecka i förväg, för “vi har en kontaktbank i Göteborg och en annan i Jönköping, och det är alltid nyttigt att ses då och då...”