Det kändes tomt

Tom Bank | home

Det kändes tomt

DET KÄNDES PLÖTSLIGT TOMT

PÅ HOTELLET FÖR DE SVENSKA FLICKORNA: MEN TACK VARE DEN FÖRHYRDA BILEN kunde de besöka Bordeaux och även på nära håll bekanta sig med de världsbekanta vinodlingarna Saint Emilion, Graves, Pomerol, Pauillac för att inte glömma slottet i Margaux. Det blev många provsmakningar under tre dagar och Elena konstaterade med lätt darr på rösten “ Det här hade vi aldrig klarat för Grännapolisen...”, och Margot replikerade “ Tänk dej, Lena, vi som nästan aldrig drack något i Småland annat än en nubbe Skåne till kräftorna i Augusti !

Hemfärden gick lika perfekt som nerresan, och de stannade ett dygn i Köpenhamn och likaså i Malmö, två så olika städer, var och en med sin charm. Men när de såg vinlistan och priserna på vin som de vant sig vid under en tjusig semestervecka, så beslöt de sig för att återgå till

Ramlösa först och sedan till kranvattnet ”så kan vi spara pengar till nästa semester var det än blir...”

Att återgå till det dagliga rutinarbetet är sällan någon fest, men båda tröstade sig med att “such is life”, och kanske hyste de båda ett litet hopp att Juan skulle dyka upp under vintern.

Gränna är ju en förtjusande liten stad, jämte Sigtuna och Trosa en av Sveriges vackraste.., sommartid. Men de långa vinterdagarna är en prövning.

I början av februari ringde Elena sin väninna, glad i rösten och sade sig just ha fått ett brevkort från “ ja du vet vem”, och Margot var stolt över att kunna svara “ jag skulle just ringa dej för jag har också ett kort från honom, så nu vet vi båda, att om två veckor blir det fest igen! “

De kom överens om att Elena såsom expert på franska grammatiken skulle svara å bådas vägnar och stämma möte på Nässjö Stadshotell i restauranten ”vid 12-tiden söndagen 14 februari”, dit de for i Margots lilla Volvo, trots de ishala vägarna genom de småländska urskogarna.

Rum hade ordnats åt Juan på Ribbagården, där de firade återseendet med en präktig rödingmåltid, men båda flickorna hade en svag känsla av att “det var inte samme Juan som nere vid Oceanen”. Nästa dag hade han -enligt vad han sade - ärende inne i Jönköping, en lätt match med Gränna-bussen, men vid 4-tiden på eftermiddagen fick Elena en påringning. Det var Juan, som berättade, att han tagit fel buss och befann sig vid Bunnstrand “och där finns inte en enda taxi..” så han undrade, med tusen ursäkter, om inte Elena kunde plocka upp honom där. “Men säj ingenting till Margot för då blir hon jalouse..”...

Elena älskade inte köra bil på småvägar - men hon kunde ju inte gärna lämna den franske vännen strandad vid Bunn en vinterkväll, så en timma senare fann hon Juan på överenskommen plats. Stor kram och så kurs på Gränna men i långsam fart, så igensnöad som den smala vägen var. Vid Östanå snuddade de vid sjön Bunn igen, och Elena sade liksom på skoj att :

<”«här brukade vi förr vinter bada i de hål, som pilkfiskarna är så snälla och gör oss åt..”

Juan var mest sysselsatt med att hångla med sin väninna, men han stack in med “ det måste vara eskimåer som stoppar stortårna i sådant bad..” men Elena stod på sig, och till slut lovade Juan att nästa kväll ta sitt första vinterbad med de båda svenskorna “ men i mörkret så ingen ser om jag backar ut !”

Till Ribbagården kom de, och där väntade, oväntat nog för Elena, Margot med ganska trumpen uppsyn. Något bättre blev det, när Juan tog henne i sina armar, pussade henne på kinderna och suckade “äntligen ses vi igen”

De åt en enkel måltid, och trots att Juan gjorde allt för att skapa stämning, förblev klimatet ganska kyligt. Juan berättade, att han tagit fel buss och hamnat i närheten av Virstad, där han hoppade av och ringde Elena... “ och tack vare henne är vi tillsammans alla tre och kan kanske planera något för i morron, när vi blir lediga?“